Konnässören - en sann livsnjutare
Vårt ökade mat- och dryckintresse har de senaste åren kulminerat. På tv visas det allsköns olika matprogram, initerade tidskrifter ges ut om specifika inriktningar i mat- och drycklandskapet, litteratur om mat och dryck säljer som aldrig för. Såväl amatör som proffs bedömer det vi äter och dricker, använder ett vidgat vokabulär för att beskriva smakerna. Och alltfler har alltmer kunskap om det vi äter och dricker - och delar gärna med sig av sina kunskaper. Men var går gränsen mellan konnässör och posör?
I grunden är det något fint, kanske rentav nödvändigt, att ha ett specialiserat vokabulär för att beskriva det vi äter och dricker. Det där med att äga ett språk för att beskriva vad vi äter och dricker kan onekligen berika upplevelsen och förhöja smakerna som identifieras. Måltiden får en extra dimension när drycken paras ihop med maten och de olika smakerna möts och harmoniserar med varandra. Den kunskapen är väl värd att begagna sig och utveckla. Har du intresset, varför inte tillskansa sig kunskapen?
Men ibland kan anslaget kännas lite väl poserande. På restauranger har det på senare år blivit ett vanligt inslag att servitören presenterar maten: "Det här ägget har bakats i ugnen på 63,5 grader i exakt 83 minuter...". Vilket naturligtvis kan förhöja smakupplevelserna. Samtidigt är det möjligtvis inte tillagningssättet som är det centrala, snarare är det nog sammansättningen mellan mat och dryck som är det intressant (och det är naturligtvis farligt att generalisera). Därtill ska också tilläggas att långt ifrån alla är intresserade av den typen av matpresentationer.
Vårt intresse för att skapa ett utökat vokabulär för mat och dryck kan härledas till 1970-talet då Carl-Jan Granqvist och Knut-Christian Gröntoft ledde ett återkommande inslag om vin i tv-programmet "Levande livet". Där försökte de utbilda svenska folket i vinkunskap och i synnerhet i förmågan att beskriva smakerna i vinet. Genom att beskriva viner med ord (smaker) som alla förväntades känna till såsom exempelvis hallon eller choklad så försökte de ge fler människor möjligheten att på ett djupare plan uppleva vinet. Men dessvärre fick det något av en motsatt effekt och många skrattade istället åt inslaget. En inställning som ända in i vår samtid, till viss del, ekar kvar.
Är utvidgad kunskap ett problem?
För vad är det egentligen som är så problematiskt med att vissa människor vill beskriva vad de äter och dricker och gärna vill att de ska harmonisera med varandra? Ett problem kan naturligtvis vara att det, traditionellt sett, ofta är en man som känner sig äga rätten till att spela rollen av en konnässör. Något som, utan att gå närmare in på det, kan skapa en ojämn maktbalans i anspråket om rätten att prata om mat och dryck på ett visst sätt.
Men i grund och botten så är en konnässörs kunskap något som kan berika måltiden och måltidens dryck. Om vi till exempel tar en vinkonnässör så är dennes angreppssätt på ett vin något annorlunda en gemene man eller kvinnas. Konnässören ställer sig frågan hur och när ska vinet serveras för att komma bäst till sin rätt? Vid vilken ålder har det nått sin fulla karaktär? Vilken temperatur? Till vilken mat? I vilken miljö? I vilket sällskap (syftar lika mycket på middagsgästerna runt bordet som vilka övriga vin som serveras)?
Konnässören ser alltså till drycken eller måltidens historiska, geografiska och sociala sammanhang. Allt för att vid varje givet tillfälle ge måltiden eller drycken dess optimala presentation och låta upplevelsen komma till sin fulla rätt. Konnässören gör det av kärlek till maten och drycken. För att livsnjuta och förhöja måltiden. Göra tillfällena till högtidstillfällen.
Hipsterkulturen - konnässörer eller posörer?
Hur kommer det sig då att så många nu för tiden känner ett behov att spela rollen som konnässör? En förklaring skulle kunna gå att finna i vårt allt mer individualiserade samhälle där alla har möjligheten att göra personliga överväganden beträffande vilka smaker vi uppskattar och att vi i det närmaste tycks uppleva en skyldighet i att forma vår egen smak. Det kan skönjas i synnerhet i de mer trendkänsliga delarna av vårt samhälle, till exempel i det som benämns som hipsterkulturen. Där kan faktumet att ha en egen smak upplevas viktigare än vilken smak det är.
Till exempel har det under senare år skojats om hipsterkulturens vurm för surdegsbröd, långkok och mikrobryggerier. En orsak till att det skojats mycket om det skulle kunna gå att finna i hipsterns trendkänslighet och därmed förmågan att från en dag till en annan byta inriktning i strävan efter att framstå som unik. Det skapar lätt en känsla av ytlighet och ombytlighet som lätt upplevs som icke-autentisk. Vilket i förlängningen skapar en känsla av poserande.
Men de verkliga konnässören återfinns inte i den populärkulturella hipsterkretsen - det råkar bara vara de som är duktigast på att profilera sig och synas. I själva verket så återfinns konnässören i de små sammanhangen och kan där berika mat- och dryckesupplevelsen för sin omgivning om denne tillåts briljera med sina kunskaper. Konnässören har förmågan att berika livet och delar gärna med sig av sina kunskaper. För kunskap är inget värt om ingen får ta del av den.
Stockholm
